[ad_1]
Livet för bordtennisspelaren och spanska flaggbäraren för Paralympiska spelen i Rio 2016, José Manuel Ruiz Reyes (Guadix, 1978), är skrivet i flera kärleksbrev: hans fru Kristyna och hans döttrar Adriana och Jimena, nio och fem. år; hans föräldrars, María Angustias och José Manuel; hans två bröder, Yolanda och Alejandro; hans medarbetare vid María Zambrano Early Childhood Education Centre och Ángeles Bédmar School i Huétor Santillán eller Abadía School i Albolote; och var och en av hans vänner. Den 19 maj fick han beskedet att han skulle vara spansk flaggbärare för Paralympiska spelen i Rio 2016 som börjar på onsdag. De kommer att bli den sjätte han möter, och blir den spanjor som har flest deltagande av de som är aktiva. “Jag lovar att göra allt möjligt för det enda guldet jag saknar”, säger idrottaren, som i Guadix är känd som son till idrottsläraren.
José Manuel Ruiz började träna bordtennis vid 13 års ålder: “För sent för att vara en atlet”, påpekar fanbäraren. “Den idealiska åldern är att göra det vid 9 eller 10 år för att bättre tillgodogöra sig tekniska koncept från en tidigare ålder.” Hans första steg i denna disciplin togs på ADA Club i Guadix med Juan Requena, hans första tränare och vän inom bordtennis. “Jag är skyldig honom mycket. Hon är en av de ansvariga för att jag är här idag”, tillägger han upprymt.
Ett exempel och en hjälte i hans hemland Guadix
I sitt land, Guadix, är han redan en lokal hjälte. Den spanska paddlaren växte upp och bildades som en person bland grottor där keramik tillverkas; vid foten av Alcazaba; väntar på det populära loket Baldwin vid tågstationen (deltagare i flera filmer från 60- och 70-talen som Doctor Zhivago); eller gå genom parken där du kan se en byst av den Accantian journalisten Pedro Antonio de Alarcón.
José Manuel fortsätter att vara den där pojken som brinner för alla sporter. Han älskade att spela vad som helst. Han var rastlös, nervös och väldigt glad, som hans mamma fortfarande minns. På en expedition träffade han sitt livs kärlek, i staden Ostrava (Tjeckien), 370 kilometer från Prag. “Vi satt alltid klistrade vid telefonen. Jag har alltid beundrat hans insats och förbättring sedan jag såg honom träna för första gången”, säger hans fru Krystina. Hans döttrar, Adriana och Jimena, kan knappt låta bli att le när det kommer till deras pappa. För Tetéen ung man från Accra med cerebral pares, José Manuel är redan spegeln där han kan titta på sig själv.
“Det får mig att må bra”
Han erkänner att första gången han utövade sporten att skyffa: ”Det var speciellt, det fick mig att må väldigt bra och jag lyckades glömma alla typer av problem. Jag saknade verkligen bordet när jag inte spelade och det fick mig att inse vad den här disciplinen kan betyda i mitt liv”, minns han. Hans handikapp visade sig inte vara något hinder. Han fick stöd av sina föräldrar, som behandlade honom som en av sina egna sedan han var barn. “Att skydda överdrivet är inte bekvämt för barn som har vissa svårigheter. Det är bra att ge självständighet och autonomi så att man kan ta sig framåt”, säger José Manuel.
Efter sin första karriär i ADA blev han en del av den nedlagda Caja Granada Tennis Club 1998, fram till 2010. På Granada-klubben träffade han Víctor Sánchez, nuvarande senior bordtenniscoach, med vilken han fortfarande har en fantastisk vänskap. Vladimir Choubine blev dock hans tränare och stora referens. Han fortsätter fortfarande att arbeta med honom och är en av de personer som känner honom bäst i sportvärlden. “Han är en stor arbetare. Det finns mycket erfarenhet och nivå i flera europeiska länder, men jag litar på att José kommer att ge oss guldet”, förklarar den ryskfödde tränaren.
På Caja Granada gick han sin väg tillsammans med den som fortfarande är den stora spanska representanten för bordtennis i de olympiska spelen, He Zhi Wen, Juanito. “Han är en fantastisk idrottsman”, säger paddlaren med kinesiskt ursprung. José Manuel hoppas i Rio kunna sätta grädden på moset av ett avundsvärt meritlista på individuell nivå och med sitt lag.
[ad_2]