[ad_1]
“Jag heter Álvaro Robles, från bordtennis,” säger Álvaro till säkerhetspersonen på High Performance Center (CAR) att öppna vändkorsen åt honom. “De följer med mig”, tillägger han och pekar på journalisten och fotografen. Det är fredag, klockan är fem på eftermiddagen och förutom badmintonpaviljongen finns det inte en själ i anläggningarna. Álvaro bär nycklarna i sina händer för att komma åt bordtennisrummet: den coolaste platsen i BIL, eftersom det är i en slags källare under den täckta friidrottsbanan som nås genom att gå nerför några trappor. Det måste vara 10 grader varmare ute.
Det finns åtta knallblå bord och det lika klarröda golvet; Färger valda för att skilja dem från bollen, som är vit. Álvaro (Huelva, 30 år) tänder alla lampor och visar vad som är hans hem i tre år. CSD byggde detta 750 kvadratmeter stora utrymme genom ansträngningar från den spanska idrottaren som precis har kvalificerat sig till Tokyospelen. Tidigare tränade spelare i ett multifunktionsområde där de var tvungna att ta bort och byta ut borden varje dag och utan den perfekta belysningen. Robles är den tredje spanjoren – inte nationaliserad – att kvalificera sig till OS efter Alfredo Carnero (Peking 2008) och Carlos Machado (London 2012).
“Jag har varit en huvudvärk för förbundet… ibland lyssnade de på mig och många andra gjorde de inte det”, säger han och erkänner att han blev väldigt irriterande med den här frågan. Han gjorde det för att rekryteringen av talanger skulle ske i tid och för att unga som startade hade rätt plats att utvecklas, växa och förbättras. Han fick åka till Tyskland vid 21 års ålder, med ingenting i fickan och utan att kunna ett ord tyska. Tyskland är förlovat land för alla bordtennisspelare, ett av de ledande länderna inom denna sport. Álvaro åkte dit för att bli en professionell spelare; Annars hade den inte kommit. På grund av bristande infrastruktur, nivå kollegor och arbetssystem. Sedan han lämnade, säger han, har det inte gått en enda dag då han inte vaknade och tänkte på sin dröm: att kvalificera sig till spelen. Det har han uppnått i en sport som har 12 570 licenser (för 20 år sedan översteg de knappt 5 000).
Han landade i Ochsenhausen, en liten stad med 8 000 invånare i Bayern. Han blev tillsammans med en kroatisk, fransman, engelsman, brasiliansk. “Alla vi som var där gick med samma mål.” Förbättra. 7 000 euro var den årliga kostnaden för centret. Första året tjänade han 300 euro i månaden… Minimilönen (20 000) började han tjäna när han tog sig upp i First Division-ligan. ”Det var svårt för mig till en början att känna mig som en del av den gruppen eftersom det var det värsta, det fanns människor på hög nivå, mycket högre än min. Det fanns till och med en korean som hade blivit olympisk mästare i Aten 2004. Jag var malplacerad och det tog mig två år att känna mig som en del av den gruppen. Jag stannade där i sex år, från det tredje var det mjölken”, säger han i det övergivna rummet i CAR klockan fem på eftermiddagen. Han vaccinerade sig på morgonen och den fysiska tränaren rådde honom att vila ett par dagar så att immunförsvaret, som redan kämpar mot buggabli inte svag.
“I Tyskland var han en till”
Vem hjälpte dig att inte kasta in handduken de första två åren? ”En tränare som jag fortfarande har kontakt med var min guide där. Han hade förmågan att läsa mina tankar och i varje ögonblick berättade han exakt vad jag behövde för det ögonblicket. Han slog på nyckeln. Jag undrade, ‘Vad är din identitet? Det fick dig att tänka, han ville att jag skulle få förtroende för vem jag var, var jag kom ifrån och varför jag var där”, svarar han. “Alla andra hade sina t-shirts sponsorjag hade ingen sponsor, jag skulle träna med det jag hade. Han drog kontakter och fick mig ett gäng och gav dem till mig. Han tog mig att äta, han lyssnade på mig. Jag värdesätter verkligen det han gjorde för de första var år utan resultat, de var år av bara arbete och träning, av att försöka besätta en position, av att skapa en plats för mig själv. Resultaten har kommit i dessa senaste 3-4; De andra handlade om att vara lite vilse, mycket letande, försök och misstag, att inte veta vart de skulle ta vägen. Och när det börjar gå bra för dig verkar det som att de dåliga sakerna är utplånade, jag vet inte riktigt varför”, reflekterar han.
Han lärde sig teknik och taktik genom hårt arbete, timmar och timmar av träning, utan att någon förklarade för honom att det var en “investering av ansträngning”, som han kallar det, och att han en dag skulle skörda frukterna. Den första belöningen kom i form av världssilver (den första spanska bordtennisspelaren att uppnå det) i dubbel 2019. Och den har även kommit i form av OS-kval. Denna cykel har förberetts nästan helt i CAR i Madrid.
“I Tyskland hade jag mycket intensiv träning och sög in allt. Men det var en till, jag de använde så att säga. Det var en sparring för de bra spelarna där. Målet med att komma till CAR i Madrid var att använda allt jag lärde mig där till min fördel”, förklarar han samtidigt som han säkerställer att det i till exempel Tyskland inte fanns några fysioterapeuter eller en psykolog. Han utnyttjade varje resa till Spanien för att träffa förbundets sportchef.
“Jag förmedlade min oro att implementera allt som kunde förbättras i Madrid som jag såg i Tyskland. I slutändan, på grund av min envishet, ambition och att jag är väldigt irriterande, görs det jag hade bett om under en tid med de yngre. Skaffa dem tidigt så att de kan komma till ett högpresterande center, lära dem att början är jobbig, att de måste kombinera det med studierna och att de inte hinner med något annat. Utbilda dem så att de redan när de är 17-18 år är medvetna om vad som väntar dem, så att de åtminstone vet vad som finns där. Jag visste aldrig, om jag hade känt och haft ett sånt centrum, med planering, skulle jag ha sparat mycket tid”, erkänner han.
Álvaro, som blir pappa i september, säger att han sedan han var 15 inte har vetat vad det innebär att ta en månads semester. Den största överseende som ges är att koppla av i 2-3 dagar efter mycket intensiva månaders träning. “Att återställa, så att kroppen kan regenerera för om maskinen inte börjar fungera, fysiskt börjar du inte vara lika exakt, du kan inte följa efterfrågan och mentalt brinner du ut.”
Du kan följa SPORTS på Facebook och Kvittraeller registrera dig här för att ta emot vårt veckobrev.
[ad_2]