[ad_1]
Atlanta, 1996. en ung man José Manuel Ruiz Han tävlade i sina första paralympiska spel. Då var han knappt arton år gammal. Det var till och med svårt för honom att föreställa sig den resa som väntade honom. Därför att I Paris 2024 har Granada-paddlaren tävlat i sitt åttonde spel, ett absolut spanskt rekord efter att ha lämnat bakom sig de sju upplagorna där idrottaren Purificación Santamarta deltog.
Från legend till legend. Med tre silver och två brons i spelen, Ruiz, till sin 46 århar upplevt ett nytt olympiskt evenemang. Han har gjort det i individuella och dubbla modaliteter av bordtennis. I båda har han redan blivit utslagen, men han har återigen utökat sin historia inom sin sport. Det har han också gjort med en mycket hårt kämpad närvaro efter en allvarlig hälsenaskada vilket har gjort att han behöver tid att återupptäcka sig själv.
Läs också
Läs också
Läs också
Efter ett liv som ledare inom bordtennis har Ruiz, utan sin högra underarm, varit tvungen att uppfinna sig själv på nytt under de senaste åren för att stanna i toppen på grund av den kontinuerliga utvecklingen av hans sport. Ankomsten av unga talanger och bordtennisens ökande konkurrenskraft kräver ständig utveckling för att förbli i eliten. “Jag känner mig väldigt exalterad och väldigt glad över att ha fått möjligheten att tävla i de här åttonde spelen. Jag är den som tävlar, den som njuter. Om det inte vore för arbetet av alla människor som finns med mig och runt mig (coach, fysioterapeut, dietist, psykolog, fysisk tränare, marknadsföring, sparring, vänner, familj…) skulle detta inte vara möjligt. Det är hela lagets arbete”, förklarar han.
Ett lag som har följt med honom för att bli den första spanska idrottaren med åtta matcher bakom sig. “Se också att vi satte spanska rekord för deltagande och i en sport som bordtennis där ingen idrottare har tävlat i åtta spel, oavsett om det är olympiskt eller paralympiskt, Det ger värde åt vårt arbete. Det borde inte vara lätt att ta sig till och stannaså det är en belöning för så många års ansträngning”, förklarar han.
Han vet det väl. Den kom för decennier sedan och har legat i frontlinjen i flera år. Men under vägen till Parisspelen har José Manuel Ruiz varit tvungen att övervinna tuffa slag. En allvarlig skada strax före Tokyo-spelen Han kompromissade med sin närvaro i dem. Han bestämde sig för att operera sin akillessena fyra månader före mötet så att han kunde närvara vid det, men huvuddelen av hans återhämtning upplevdes under denna cykel.
“Jag har varit tvungen att göra ändringar i mitt spel. Innan jag försökte spela med min forehand. När det gäller styrka i min högra fot har jag tappat lite på grund av senan och det har tvingat mig att modifiera och utveckla mina slag.”
”Den här gången har varit att återhämta sig, att vara konkurrenskraftig igen och att ha den känslan av att kunna slå vilken rival som helst”, förklarar Ruiz om vad hans fokus har varit på vägen till Paris. ”På Brazil Open i mars, en av de mest prestigefyllda turneringarna, lyckades jag slå och vinna i finalen mot OS-tvåan i Tokyo Matéo Bohéas. Det gav mig självförtroende och motivation att fortsätta förbereda mig för spelen på bästa möjliga sätt, säger han.
José Manuel Ruiz har deltagit i individuella och dubbellagen vid Parisspelen
Dessa har inte blivit som han drömt om. Han slogs ut i den individuella åttondelsfinalen i sin klass, 10, efter att ha förlorat med 1-3 mot chilenaren Manuel Echaveguren. I dubbel förlorade han sin debut i åttondelsfinalen tillsammans med Alejandro Díaz i matchen mot kineserna Lian och Zhao med 1-3. “Det var den första stora tävlingen som vi spelade tillsammans i dubbeleftersom han skulle komma till Paris med en annan partner. Vi hade knappt spelat en turnering tillsammans och vi var de första favoriterna”, beklagar Ruiz.
En svår väg till det ögonblicket
Sanningen är att även om han vid detta tillfälle inte har kunnat slåss om medaljerna (Ruiz har tre silver och två brons i spelen), så har Parisspelen varit av stort värde för honom eftersom han i dem har visat att, vid sina 46 år är han kapabel att övervinna omständigheterna för att stanna kvar i eliten. Ålder och skada är två bra exempel på detta. “Jag har varit tvungen att göra ändringar i mitt spel”räknas som en av nycklarna till att ha lyckats tävla i Paris efter sina fysiska problem. “Innan jag försökte spela med min forehand. När det gäller styrka i min högra fot har jag tappat lite på grund av senan och det har tvingat mig att modifiera och utveckla mina slag”, förklarar han.
Trots sin erfarenhet fortsätter Ruiz att lära sig varje dag. “Efter skadan arbetade vi många timmar och analyserade många videor för att se hur vi kunde täcka de svaga punkterna”, säger José Manuel. I avsaknad av möjligheten att förbereda sig fysiskt och för spelet, tjänade månadernas paus till att stärka honom mentalt på vägen till full återhämtning. ”Jag mådde som bäst i mars. Förut var det intermittent”erkänner José Manuel. ”Det var konstigt eftersom jag alltid var van vid att slåss om medaljer. I Tokyo, på grund av omständigheterna kring skadan, var deltagandet redan en medalj och ett mirakel. Vi vann tid med tiden, men förrän månader senare kunde jag inte vara på min fulla potential, säger han.
”Vi utgår från en kombination av risk och säkerhet. “Jag tillbringade månader med att träna och tävla med en skena som gjorde att senan fick nedsatt rörlighet baserat på vad sjukvården ansåg var möjligt.”
Tid är vad han hade att vinna för att vara i Paris. Han var tydlig med att trots de fysiska svårigheterna och den där allvarliga skadan som han hade svårt att återhämta sig från var hans stora dröm hans åttonde spel. “Vi utgår från en kombination av risk och säkerhet. Jag tillbringade månader med att träna och tävla med en skena som gjorde att senan fick nedsatt rörlighet baserat på vad sjukvården ansåg var möjligt”, förklarar Ruiz.
Han jobbade fysiskt som aldrig förr för att ta sig till Paris, men också mentalt. “Det var väldigt komplicerat. I samma ögonblick som de berättade hur allvarlig skadan var var jag tvungen att återställa. Det var många människor runt omkring mig som inte lät mig falla. Jag var tvungen att sörja, men det varade knappt en timme eftersom det var många människor vid min sida. “Du var tvungen att spara tid”, minns han om de stunderna.
José Manuel Ruiz har beseglat sitt åttonde deltagande i de paralympiska spelen i Paris
Hans erfarenhet är en examen och har hjälpt honom att fortsätta tro på sina alternativ att vara i Paris när kanske logiken inbjöd motsatsen. ”Efter upplevelsen av att anlända till Tokyo lärde jag mig att känna mig själv mycket bättre, att värdera saker. Att spendera tid ensam, i återhämtning, hjälper dig att sätta vad sport är i perspektiv”, förklarar Ruiz. “Förut, när ett dåligt resultat kom, kände jag att världen var på väg att gå under. Men Nu känner jag att idrott är relativt viktigt, för i svåra tider räknas människorna som finns vid din sida.“, berättar han.
Det är den största lärdomen som har tagits från vägen till Paris och dessa spel. “Det att värdera sakerna, de stunder du lever mycket mer. Omge dig med människor som följer dig i goda och mindre bra tider. Njuter av varje ögonblick, varje resa, varje spel… Den största lärdomen förvärvas i svåra stunder och jag har turen att ha min familj vid min sida, framhåller José Manuel. “Jag har varit i Madrid och jobbat mellan åtta och nio timmar varje dag för att återhämta mig mellan ‘fys’, läkare, gym… Det här är stunder när du har tid att reflektera över de viktiga sakerna i livet.“, säger.
“Nu känner jag att sport är relativt viktigt, för i svåra stunder räknas människorna som finns vid din sida”
Därför, eftersom han vet vad han har fått lida för att tävla i sitt åttonde spel, lämnar José Manuel Ruiz Paris 2024 med mycket gott samvete. “Målet var att ge det bästa jag hadeför att vinna eller förlora beror också på andra faktorer. Vi visste att medaljerna var komplicerade, men spelen har varit speciella, säger han.
När det är klart är det dags att tänka på framtiden. – Jag kommer att ta en period av reflektion för att bedöma hur konkurrenskraftig jag har känt mig och utifrån det bestämma mig om jag ska fortsätta på internationell nivå eller inte, säger han. “Jag stänger inte dörrarna till Los Angeles, men det är inte som att jag har det i åtanke heller”säger Ruiz. Han vet vikten av att njuta av varje steg på vägen, för han har haft det svårt de senaste åren. Men också att det inte finns något omöjligt för honom: hans ständiga återuppfinning inför de hårda stötarna har gjort att han rekordmannen för spansk paralympisk sport.
[ad_2]