[ad_1]
Nästan 30 år, mer än hälften av sitt liv, har det tagit José Manuel Ruiz (Guadix, 16 juli 1978) att uppnå det som aldrig har setts i spansk paralympisk sport och nästan aldrig i olympisk sport: att uppnås åtta aktier i vissa Spel. Han har dem redan i sin ryggsäck med sin klassificering för de i Paris. en figur som är släkt med honom Chuso Garcia Energisknärvarande från Barcelona 1992 till Tokyo 2020 (uppskjuten till 2021 på grund av pandemin), och skiljer honom från Purification Santamarta, blind atlet att var i sjuan.
“Man brukar säga att det svåra inte är att komma dit, utan att stanna”, inleds telefonsamtalet med en livslektion från en person som är en livslektion i sig. “Varje idrottare drömmer om att delta i spelen. När du når åtta, vilket ingen i Spanien någonsin har uppnått på paralympisk nivå, kan det inte vara lätt. Det är också ett pris för ett jobb som vi har gjort under hela min karriär”sammanfattar vad årsdagen betyder för honom, som intar en “mycket, mycket viktig” plats i hans karriär.
En karriär med mer än 30 medaljer mellan Europa- och VM och fem olympiska metaller (tre silver och två brons), förutom milstolpar som att vara den enda som har deltagit de senaste 30 åren i Superdivisionenden huvudkategori för arbetsföra paddlare av nationell bordtennis. “I hög konkurrens råder resultat, vi jobbar för att uppnå målen när D-dagen kommer. Men jag har lärt mig att värdera andra saker, till exempel faktumet att vara flaggbärare i Rio 2016, för i Spanien har vi fantastiska idrottare och många kommer inte att ha eller inte haft den möjligheten. Det var ett privilegium jag hade. En annan känslomässig sak är att Guadix-paviljongen, där jag växte upp, bär mitt namn”, säger han.
Förstora
I denna tid, uppskatta a känslig evolution i Paralympics, både på ett socialt och idrottsligt plan: “Ur en social eller pedagogisk synvinkel, som jag ser det eftersom jag också är lärare (Han är idrottslärare och har arbetat på flera program med Junta de Andalucía), har normaliserats. I media har synlighet ingenting med saken att göra; i ekonomiskt erkännande, inte heller. Jättesteg har tagits. De senaste nyheterna vi har från ministern Pilar Alegría är att de olympiska priserna utjämnas. Det är ett stort steg mot den verkliga jämlikhet som vi har krävt. I Atlanta (1996), Sydney (2000) och Aten (2004) vi hade inga priser för att få medaljer. Det ändrades i Peking (2008), understryker han och placerar Spanien bland “topp-10” i världen i detta avseende. “Det är sant att det i Spanien finns en viss spontan generation, men i den här frågan har vi det bra”, förstärker idén.
Ruizs olympiska bakgrund gör att han kan se på det förflutna med perspektiv, och han inser att de paralympiska spelen har utvecklats under den här tiden när det gäller de tjänster de tillhandahåller sina idrottare. “Jag minns i Atlanta 1996 att eftersom jag var den första var jag väldigt exalterad, allt var nytt, magiskt och exceptionellt. Men nu ser jag tillbaka och jämför dem med andra utgåvor och jag ser många brister. Det fanns många tjänster inom byn som slutade fungera när de olympiska spelen slutade. Det var ett tydligt fall av diskriminering. Nu är villorna mycket mer tillgängliga för personer med nedsatt rörlighet, och i allmänhet städer är mer beredda att välkomna ossboendet är designat för att inte ge oss problem… I Aten minns jag att de som satt i rullstol hade mycket svårt, speciellt i de historiska områdena, vilket också gör en viss logik om man tänker på bevarandet av arvet. Men allt eftersom åren går inser man att alla dessa saker är viktigare, säger han.
byråkratiska hinder
Förutom de fysiska hinder som världen ställer dagligen för människor som Ruiz, har de också funnit sig byråkratiska. Faktum är att han uppger att den enda gången han kände att han var inbjuden att lämna elitidrotten var på grund av administrationen: “De har aldrig direkt sagt åt mig att lämna den, men det är sant att ADOP-planen, som jag alltid har tillhört, efter Tokyo-spelen förlorade den för att jag inte fick medalj, när den kom efter en bristning av akillessenan. . Kommitténs kriterier var att jag inte hade följt och förlorat alla tjänster och belopp som planen gav. Där övervägde jag att lämna den, om det var värt mödan att fortsätta förbereda och åka till Paris. Sedan hade jag ett samtal med David Corral, sportchef för förbundet, och han föreslog att jag skulle njuta av resan till Paris och spelen som om de vore de första, utan de krav som jag hade på andra. Ur den synvinkeln, och med stöd av mina sponsorer, vilket gör att jag kan ha ett professionellt team runt mig, har vi i slutändan uppnått klassificering.”
Den medfödda ålderdomen som lämnade honom utan en del av sin högra arm kunde inte hantera honom, så det där dörrsmället skulle inte heller slå ner honom. Faktum är att de ännu inte har börjat sitt åttonde spel och det lämnar redan en dörr på glänt för det nionde.: “Om motivationen fortfarande finns att gå och träna varje dag och ge min bästa version, och om skadorna respekterar mig och sponsorerna och min familj fortsätter att stödja mig, kanske jag kommer att prova det.” En av drömmarna han fortfarande måste uppfylla är att ta emot guldmedaljen av Royal Order of Sports Merit (han har redan brons och silver), för vilket han anser, inte utan anledning, att han redan har gjort “sin hemläxa” ; och en förutsägelse för Paris är att “mellan löftena som gick i uppfyllelse i Tokyo och veteranerna (skratta där), kommer Spanien att vara nära de 36 medaljer (nio guld) som togs för tre år sedan.
Följ Diario AS-kanal på WhatsAppdär du hittar all sport på ett enda utrymme: dagens aktuella nyheter, agendan med de senaste nyheterna om de viktigaste sportevenemangen, de mest enastående bilderna, åsikten från de bästa AS-varumärkena, rapporter, videor, och lite humor då och då.
[ad_2]