Marta Arce och Álvaro Valera, två obrännbara standardbärare

När skärmen på hennes mobiltelefon tändes och namnet Miguel Carballeda dök upp, föreställde sig varken Marta Arce (Valladolid, 1977) eller Álvaro Valera (Sevilla, 1982) att det ögonblicket skulle bli ännu en av medaljerna i deras karriär.. Uppropet från ordföranden för den spanska paralympiska kommittén fångade judokan i köket i hennes hus. “Det första jag tänkte var: ‘Vad har jag gjort?'” skämtar med AS la pucelanasom blev förvånad när de berättade för henne att hon skulle bli flaggbärare av det spanska laget i Paris 2024: ”Mitt nummer måste vara med i hypen, men jag förväntade mig det inte. Jag vill verkligen ha det. Det är en extra boost av energi och självförtroende oavsett vad som händer i tävlingen.”

Dåtidens stupor och nuets spänning delas. Nyheten nådde bordtennisspelaren i gymmet. “Jag tappade nästan vikten på mig!”utbrister Álvaro, för vilken detta representerar “en dröm som går i uppfyllelse.” “Bara att paradera med dina klasskamrater är något unikt. Det är väldigt bra att bära flaggan”, bekräftar han till denna tidning. De räknar båda timmarna, minuterna och till och med sekunderna, för det ögonblicket, när de går över Champs-Elysées till Place de la Concorde. “Jag vet inte hur det kommer att bli. Om vi ​​båda kommer att bära vår flagga, om de kommer att fästa sig vid oss… men jag förväntar mig en parad som är lite mer färgstark än Olympians längs Seine. “Jag såg mycket rött på en båt”, skämtar Marta.med en allvarlig synbrist, på grund av oculo-kutan albinism, som bara tillåter honom att se 10%.

Förstora

Att säga att judon förändrade hans liv är ingen överdrift. “Jag kom av en slump. De riktade in sig på min bror, men inte på tjejerna och det störde mig. Under loppet förklarade mina lagkamrater för mig hur det var och sedan blev jag hooked. Jag hade nästan ingen tillgång till sport under barndomen eller tonåren eftersom inkludering vid den tiden inte övervägdes. Om du inte kunde göra något sa de åt dig att gå ur vägen för att inte komma i vägen. Min uppfattning om mig själv som idrottare var dålig eller katastrofal. Han dömde mig hårt. Och den här cykeln, som har varit hård, med fler tävlingar än någonsin, tänkte jag ibland: Varför fortsätter du det är du inte värd… men med hjälp av dina klasskamrater och psykologen möblerar du allt”, erkänner Marta, som har boskap två silver (Aten 2004 och Peking 2008), ett brons (London 2012) och ett diplom (Tokyo 2020) i spel.

Nu ska han leva det femte vid 47 år och efter att ha vunnit ett brons i EM i Rotterdam och ytterligare ett i Heidelberg Grand Prix. Med ambition, men utan press. “Jag möter dem alltid som om de vore de sista, men jag säger inte längre något för att gå i pension är inte min grej. Jag känner mig kapabel”konstaterar han innan han parafraserar sin beundrade Teresa Perales. “Jag går inte för att jag inte känner för det”, betonar judokan, som känner glad på en tatami och nervös över ett citat som detta: “Eftersom jag har gjort alla uppoffringar vill jag ha en medalj.”

På varje “du kan inte” han hörde, svarade han med fler och fler erövringar. Marta är sjukgymnast och tränarestuderar Social Education vid UNED, kan fyra språk (spanska, engelska, italienska och japanska) och är mor till Kenji, Issei och Yumi. Inget kommer framför honom. “Det verkar som att om du gör det är det för att det är lätt. Jag har det där bedragarsyndromet. Det var svårt för mig att erkänna det, men jag insåg det här året när jag började klättra. “Idrotten rättar till det åt dig”, säger kvinnan från Valladolid, huvudperson i sin egen dokumentär Attityden av framgång. Det är vägen till Paris. “Jag har turen att vara väldigt blind och inte se dem. De spelar in och plötsligt tittar jag på kameran för jag upptäcker att den finns där. Det blir väldigt naturligt. Jag kanske har ett djupt samtal med min tränare Marina och det finns en mikrofon ovanför mitt huvud som jag inte har sett”, skrattar han.

Hans syster – också albino – är ett annat exempel på förbättring. Hon är telekommunikationsingenjör. “Livet är mer än medaljer”, upprepar han, medveten om att de mest värdefulla är hans familj. “Mina barn tittar på dem i tre sekunder och låter dem berätta om sin dag i skolan för mig. Det som betyder något för dem är att jag är hemma”, reflekterar judokan, som missade Rio 2016-evenemanget på grund av sitt moderskap.

Förstora

Álvaro gick också i skolan när han blev kär i bordtennis. Han var knappt fem år gammal, samma år som han fick lära sig betydelsen av Charcot-Marie-Tooths syndrom. Den där degenerativa sjukdomen som försvagade och atrofierade musklerna i hans armar och ben. “Den ungen ville bara vara en av dem och idrotta med resten av barnen i hans ålder. Bordtennis var den som passade mig bäst och inkludering med versaler. När jag var liten och jag slog något arbetsföra barn kom jag tillbaka med ett leende från öra till öra. Det var där drömmen om att nå större höjder föddes”, minns paddlaren ursprunget till ett äventyr som kommer att ta honom till hans sjunde och sista spelen, där han har vunnit ett guld, tre silver och två brons.

Hans största framgång, hans guld, går tillbaka till Sydney 2000 – han var inte ens 18 år gammal än – och nu vill han sluta cirkeln med en annan. “Det skulle vara något unikt”, säger någon som Han har inte tappat “kitlingen i magen” och ser sig själv återspeglas i Rafa Nadal. “Det ger också sina sista slag. Nostalgi invaderar dig. Det är svårt att stänga eftersom tävlingen är beroendeframkallande, men det är en mognadshandling”, förklarar han. Hans adjö kommer att sammanfalla med hans lagkamrat Jordi Morales.

Sevillianen har uteslutit en förlängning och att åka till Los Angeles 2028. ”Min tid har kommit, efter 25 år i topptävling. Inte bara efter ålder utan också efter kroppsbyggnad. Kroppen når sin gräns”, analyserar Álvaro, som gjorde turism och är affärsman. “Jag hade väldigt tur som hade min pappa, som stöttade mig med idrott och uppmuntrade mig att träna själv samtidigt. Jag pluggade, började i liten skala och växte. Nu har jag den vägen och jag kommer att fokusera på affärsdelen”, säger han.

Álvaros liv skulle inte förstås utan den andre Álvaro, hans far, som köpte ett bord till honom och tillbringade timmar och timmar med att spela med honom i källaren i hans hus.. Han var hennes inspiration. Din motor. När han dog fick paddlaren stanna ett tag. “Jag drabbades av den förlusten när jag bara var 21 år gammal. Han var min lärare och mitt stöd. Det var en stark påverkan och jag behövde en lång process för att bearbeta det, sörja och komma tillbaka. Den parentesen hjälpte mig att göra personligt arbete och komma ut starkare, förklarar han lugnt innan han avslutar: “Jag har honom alltid i åtanke.” Livet tog honom och gav honom också. Tre världstitlar och fyra europeiska titlar, mer än elva år i rad som nummer 1 i den internationella rankingen (från januari 2011 till juni 2022) och Internationella bordtennisförbundet valde honom till den bästa spelaren 2015. Nu har han sitt sista tåg framför sig: “Något gott kommer att komma.” De, Marta och Álvaro, med sina flaggor, kommer att leda vägen i Paris.

De andra paralympiska flaggbärarna

Följ Diario AS-kanal på WhatsAppdär du hittar all sport på ett enda utrymme: dagens aktuella nyheter, agendan med de senaste nyheterna om de viktigaste sportevenemangen, de mest enastående bilderna, åsikten från de bästa AS-varumärkena, rapporter, videor, och lite humor då och då.