Recension av asiatiska bordtennismästerskap: Massor av positiva saker och en historisk förstagång

Under de senaste åren har indiska bordtennisspelare fått stor uppmärksamhet genom att konsekvent besegra utmanare utanför Commonwealth-nationerna. Från åldersgruppstävlingar till seniornivåer, deras imponerande prestationer har stärkt Indiens ställning i den globala bordtennisgemenskapen.

Bordtennis är bland de få idrottsgrenar där asiatiska nationer dominerar stora tävlingar. Kina, Japan, de två koreaerna och kinesiska Taipei har konsekvent producerat talanger, och hjälpt kontinenten att behålla sin ledning över motståndet från väst.

I detta sammanhang är Indiens tredje på varandra följande asiatiska mästerskapsbronsmedalj i herrlaget, tillsammans med det andra kontinentala bronset av damlaget och jungfrumedaljen för det stigande paret Ayhika Mukherjee och Sutirtha Mukherjee, inget annat än anmärkningsvärt.

Mitt i denna framgång överskuggades de indiska kvinnornas fantastiska 3-2-seger över andraseedade Korea något. Den här segern kom efter att Ayhika Mukherjee som nummer 90 i världsklass häpnade Shin Yubin med 3-2 i den inledande matchen och senare säkrade oavgjort med en 3-1-seger över Jeon Jihee.

Det är värt att komma ihåg att vid världsmästerskapen tidigare i år häpnade Ayhika också World No. 1 Sun Yingsha. Tillsammans, i kvartsfinalen, vann världsparet Ayhika och Sutirtha Koreas Kim Nayeong och Lee Eunhye med 3-1, vilket säkerställde ett historiskt första brons i partävlingen för damer. Men i semifinalen visade sig den japanska duon Miwa Harimoto och Miyuu Kihara, de slutliga silvermedaljörerna, vara för starka för indianerna.

Ayhika och Sutirtha, som gradvis fick rankningar och respekt, meddelade sin ankomst genom att chockera kinesiska världsmästare och sedan världsnr 2 Wang Yidi och Chen Meng i kvartsfinalen i Asian Games förra året. Detta häpnade den partisaniska hemmapubliken i Hangzhou.

Efter att de indiska herr- och damlagen kvalificerade sig till OS för första gången i Paris i år, förstärker dessa tvålagsmedaljer uppfattningen att den nuvarande skörden av spelare har potential att utmärka sig, särskilt i lagevenemang.

Fram till 2018 kom Indiens triumfer främst från Commonwealth Games och Commonwealth Championship, där nedgången för Singapore, England och Hong Kong sammanföll med den stadiga ökningen av Indiens prestationsnivåer.

Mixeddubbelbronset för Sharath Kamal och Manika Batra i Asian Games 2018, damdubbelbrons vid Asian Games 2022 och det nyligen gjorda asiatiska bronset av den galanta Ayhika-Sutirtha-duon har tvingat tävlingen att ta Indiens utmaning mer seriöst i par. händelser.

Lagguld på Commonwealth-nivå och tre herrlagsbronsmedaljer från de asiatiska mästerskapen i Doha (Qatar, 2021), Pyeongchang (Sydkorea, 2023) och Astana (Kazakstan, 2024) har alla bidragit till Indiens nyvunna identitet och respekt bland de världens bästa.

Även om den inhemska strukturen, bestående av nationella mästerskap, interinstitutionella mästerskap och fem nationella rankingturneringar, anses vara tillräcklig av de som styr sporten, har deltagandet utomlands ökat avsevärt på grund av individuella initiativ.

Införandet av Ultimate Table Tennis League har också spelat en nyckelroll i att hjälpa indiska spelare att testa sina färdigheter mot några av de 25 främsta spelarna i båda kategorierna. Att träna som lagkamrater med dessa högre rankade utomeuropeiska spelare för sina respektive franchiser har gjort det möjligt för indier att avskaffa sig självtvivel i sina förberedelser för internationella tävlingar.

Vid Astana-mästerskapet 2024, där uttag och störningar i individuella evenemang väckte flera ögonbryn, vann Japan tre guld-, två silver- och tre bronsmedaljer för att toppa listan, före Kina (två guld, två silver och ett brons), DPR Korea (ett guld, ett silver och ett brons) och Sydkorea (ett guld och tre brons).

Indien återvände med tre bronsmedaljer, vilket matchade sitt tidigare bästa (brons i herrlaget och två i herrdubbel 2021) sedan 1972, då tävlingen bytte namn. Från 1952 till 1970 arrangerades det kontinentala mästerskapet av Bordtennisförbundet i Asien innan Asian Table Tennis Union tog över. Indiens första brons kom i damlagstävlingen i 1960 års upplaga.

Upptrappning: Under de senaste åren, med G. Sathiyan kämpande, har Harmeet Desai vunnit några viktiga matcher i laghändelserna. | Fotokredit: M VEDHAN

Formen för det kontinentala lagmästerskapet placerar de sex bästa lagen från den tidigare upplagan i Champions Division. Dessa lag väntar på två lag från First Division League i utslagsfasen, med start från kvartsfinalen.

Det indiska herrlaget har, i kraft av att sluta femma i Yogyakarta (Indonesien, 2019), stannat kvar i Champion Division genom att ta sig till semifinal sedan dess. De förlorande semifinalisterna tilldelas bronsmedaljer.

Den här gången mötte Indien värd Kazakstan om en plats i semifinalen. Närvaron av världsnr 40 Kirill Gerassimenko gav Kazakstan ett försprång, men Indiens totala styrka visade sig vara avgörande.

Manav Thakkar och Harmeet Desai, rankade 59 respektive 87, besegrade Gerassimenko i första och fjärde singeln, vilket vägde upp Sharaths nederlag mot Aidos Kenzhigulov. I den andra matchen slog Harmeet bekvämt Alan Kurmangaliyev med 3-0 och gav Indien en ledning med 2-0.

I den avgörande fjärdesingeln kom Harmeet två gånger tillbaka från ett underläge för att övervinna Gerassimenko, vilket gjorde ett slut på Kazakstans medaljhopp. Under de senaste åren, med G. Sathiyan kämpande, har Harmeet levererat i nyckelmatcher. Återigen svikit han inte sina lagkamrater.

Indiens 0-3-nederlag mot ett formidabelt kinesiskt Taipei i semifinalen – vilket speglar resultatet av deras möte 2023 i samma skede – gjorde att Indien firade ett hattrick av herrlagets bronsmedaljer från de asiatiska mästerskapen.

Sammantaget, trots vissa besvikelser i enskilda händelser, fanns det flera glädjestunder och positiva takeaways för Indien.