“Bordtennis är en fantastisk terapi för Parkinsons”

Javier Pérez de Albéniz (Madrid, 1960) citerar AS i trädgården på Nationalmuseet för naturvetenskap. Det är ingen slump, eftersom som han säger i sin senaste bok (Motgångarna, förlaget Libros del KO), är hans favorithörna i Madrid. Med en mängd publikationer bakom sig, skulle den här journalisten “aldrig ha föreställt sig” att han en dag skulle skriva under en med två element som de som har präglat hans senaste liv: Parkinsonssjukdomen som diagnostiserades 2015, och bordtennissporten som har hjälpt honom att klara av det och där han har blivit världstvåa för personer med denna åkomma.

Du ville inte skriva en självhjälpsbok.

Ja, jag ville inte skriva något sådant. Det är ingen bok som tillför mig något. Jag är journalist, jag letar efter bra historier och det här är en… som träffar mig väldigt nära.

En om Parkinsons sjukdom och bordtennis. Var är relationen?

Huvudsaken är att den här sporten har mycket terapi, väldigt bra och positiv. Med många fördelar för detta problem. Som jag hittade av en slump och senare upptäckte att många människor med denna sjukdom utövar.

Till den grad att konkurrera internationellt?

Det är väldigt engagerande. Det är en mycket komplett och komplex sport. Väldigt badass också, med många upp- och nedgångar. I den första turneringen jag spelade insåg min motståndare snabbt att jag var en “slob”. Och med tiden befann jag mig på ett världsmästerskap i Berlin, med min fru och dotter på läktaren, paviljongen full av folk… Jag trodde att jag skulle ha det värre. Jag var nervös, men jag gillade det.

Hur är rivaliteten i en turnering för personer med Parkinsons?

En av nycklarna är att den här sporten tvingar dig att umgås, att lämna huset… Nu ska jag gå på en koncentration som hjälper mycket med det. Vad gäller rivaliteten så var det till en början svårt för mig att möta till exempel människor som verkade ha allvarligare problem än jag… Jag förstod inte konkurrensen. De sa till mig att det inte är så livet är. Om du står inför någon överlägsen, hitta ett sätt att spela bra med dem. I turneringar går vi alla till döds.

Förstora

Har den konkurrenskraften hjälpt dig att möta sjukdomen?

Nej. Jag gillar att vinna, men jag har inget emot att förlora. Det finns mycket mer konkurrenskraftiga människor.

Tja, bland de många referenser till andra sporter som han gör i boken nämner han två gånger fotbollstränaren Carlos Bilardo.

Ja, men jag vill inte se ut som honom. Jag gillade att se honom träna, hans spänning, hur han pressade… Jag gillar argentinska tränare. Jag är från Atleti!

Han nämner också Agassi, för att prata om hårdheten på den höga nivån… men å andra sidan, med bordtennisfigurer är allt perfektion och estetik.

Tja, jag kommer att göra det omedvetet (skratt). Jag tittar på Ma Longs spel (Kinesisk världsmästare och olympisk mästare) och det förvånar mig, det betyder inte att jag ignorerar allt det hårda arbete som ligger bakom.

Förstora

Hans berättelse har ett tydligt soundtrack. Från Sam Cooke i känsliga stunder, till garage från Detroit till att kämpa med fysiska begränsningar.

Först tänkte jag inte på musik. Bara för att berätta historien. Men jag ville prata om låtar jag lyssnade på vid den tiden, som var relevanta… Musik är också väldigt bra för Parkinsons. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan musik.

Hur många gånger har du hittat på att du “googlat” om din sjukdom?

Jag har sett många människor göra det, bli involverade i så mycket information… och jag bestämde mig för att inte göra det. Jag har haft turen att hitta ett medicinskt team på La Princesa-sjukhuset som jag litar helt på, och jag ville inte vara så dum att göra ett misstag.

Faktum är att han nu också samarbetar med dem.

Ja, sedan jag kontaktade det spanska bordtennisförbundet har de inte bara hjälpt mig… utan de har gett oss ett bord för sjukhuset, för att genomföra ett program som kan hjälpa andra patienter.